Magnitudegrense og lokale forhold

[hans.bengtsson Main Sequence]

Gränsmagnituden med ett givet teleskop är trots allt relativt konstant. Under början av 90-talet observerade jag mycket med en 6-tum f/5 Newton från en kulle ca 200 meter från där jag bor i Göteborg. Och i uppskattningsvis 90 % av nätterna (som var flera hundra) hade jag gränsmagnitud mellan 13.0 och 13.5. Under kanske 5 % av kvällarna var gränsmagnituden mellan 12.0 och 13.0 (även vid midsommar eller vid fullmåne!) och under kanske 5 % av kvällarna var gränsmagnituden mellan 13.5 och 14.0. En gränsmagnitud av 13.5 därifrån motsvarade en gränsmagnitud kring 13.8 ute på landet, långt från störande ljus, när jag gjorde konkreta tester.

f-talet har teoretiskt (från formeln) ingen betydelse – men i praktiken får man en ljuskon som är lättare att handskas med om man har f/10 (obruten brännvidd, som i en refraktor)än om man har f/5. Någon tiondels magnitud tjänar man med långt f-tal.

Seeingen har ingen egentlig betydelse för gränsmagnituden, det har förstås däremot transparensen. God seeing och god transparens brukar inte sammanfalla utan uppträder vanligen i olika meteorologiska situationer. En stor vertikal rörelse av luften gynnar transparensen men missgynnar seeingen, och tvärtom. Formeln utgår från god transparens men inte förhållanden av typen bergstopp i Anderna.

Observatörens vana har stor betydelse. En van observatör ser minst en magnitud svagare stjärnor än en ovan observatör. Formeln utgår från en van observatör.

Okularet måste förstås vara av god kvalitet – men det behöver inte vara dyrt för att ge bra gränsmagnitud. Fördelen med dyra okular är att stjärnorna ser bättre ut nära synfältets kanter (och kanske större synfält), men det är inte där utan i centrum av synfältet man kollar gränsmagnituden. Goda men billiga okular med ett litet antal linselement brukar ge minst lika bra gränsmagnitud som dyra okular med många linselement. Alla optiska ytor stjäl lite ljus, även om förlusten numera är rätt begränsad med den bra coating som moderna okular har. Med så kort f-tal som f/5 kan man dock rekommendera någorlunda stort antal linselement, för att på ett bra sätt handskas med den branta ljuskonen. Formeln utgår från okular av god kvalitet.

mvh

Hans Bengtsson

[rune.cb.Deltager Super Nova]

Jesper wrote: Magnitudegrænsen på 14,3 gælder for en stjerne, altså en punktformet lyskilde. Hobe og galakser er udstrakte objekter og de virker derfor meget svagere end ders magnitude umiddelbart antyder. Ders lys er spredt over et areal i stedet for at komme fra et punkt. Prøv i stedet at finde magnituden for den svageste stjerne du kan se i dit teleskop.

Ok, du mener altså at ytelsen på mitt teleskop er adskillig høyere enn hva jeg kunne observere på M3, siden en stjerne har en punktformet lyskilde ?

(Jeg spør om dette for å unngå evt. misforståelser).

Mvh Rune.

Website: www.runecb.com

[jesperDeltager Neutron star]

Ja lige præcis. Hvis du vil checke ydelsen, skal du gøre det på stjerner af kendt magnitude, ikke på deepsky objekter.

[rune.cb.Deltager Super Nova]

Det var betryggende ord å lese, Jesper! Da vet jeg at ytelsen her hos meg er høyere enn jeg først trodde.

Takker for info!

Mvh Rune.

Website: www.runecb.com

[Forfatter]

Indlæg